Hon liksom tog orden ur munnen på mig; http://juliajasmine.forme.se/page/4
Jag tycker inte om att skriva alltför mycket om kärlek, mest för att jag alltid staplar klysché på klysché. Ni vet redan vad kärlek är. Ni vet hur det känns att vakna upp bredvid den man tycker mest om i hela världen. Hur hans ögon blir dom vackraste och mest uttrycksfulla. Ni har kanske upplevt hur man säger tusen saker utan att yttra ett enda ord, och då säkerligen också känt den där äckliga känslan när man ihåligt grankar sin spegelbild och deklarerar: "jag är värdelös som inte har honom längre".
Det har passerat många dagar och många nätter för mig nu. Det var länge sedan jag kunde kalla mig för någons och någon för min. Det är knäppt att jag fortfarande kan slås av att jag fortfarande älskar allt med honom. Att han blev riven av en katt som liten, hur han lät när han sov, känslan av hans stora hand mot min. Tänk att en människa kan göra ett så brutalt avtryck på allt du kallade dig själv. Så hårt (och ömt) att du (jag) fortfarande påverkas av det förflutna, varje dag framåt.
Jag vet inte vad jag ska kalla det för, jag är ju trots allt inte mer än blott nitton år. Kanske att det är kärlekens slingrande och ödesdigra väg, eller helt enkelt "I need to get laid".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar