Jag har älskat dig, hatat, saknat och ångrat .
Ett tag fick du mig att hata mig själv - det är det värsta.
Ibland önskar jag att du fick känna på smärtan och slaget i ansiktet så som jag fick.
Att det var du som fick bygga upp dig själv igen efter att ha ramlat så hårt.
Känna hur det är att arbeta i motgångar för att kunna lita på någon och ställa sig upp igen.
" Att säga förlåt är väl som att pissa i sjön just nu"
Jag har försökt förstå, grubblat och tänkt varför du gjorde som du gjorde.
Men med en instängd människa som du är det svårt - och jag lär aldrig få veta.
Nu inser jag hur patetisk jag har varit som ödslat så mycket tid åt dig i mina tankar när sanningen är så enkel;
Du var inte värd mig.